En jobbig bit med att vara ofrivilligt barnlös är att se hur mycket ens andra hälft lider. Jag ser på honom hur dåligt han mår och hör att han säger att att tänker på det här varje dag.... Det gör så ont att höra dom orden och jag kan inte hjälpa det, men jag får så dåligt samvete och känner mig så värdelös för att orsaka honom en sådan psykiskt lidande. Varför kan jag inte ge min blivande man ett barn?? Vad är det för fel på mig?
Han försöker muntra upp mig och säger att det kommer lösa sig, men jag börjar tvivla. Jag vet att han älskar mig, men samtidigt är jag rädd för att han en dag tröttnar på allt och lämnar mig. Fasen, vill inte tänka så här innan jul...men ibland kommer det över mig. Jag som alltid brukar vara så energisk och glad vid juletid, med en massa julklappar inslagna under granen, julpynt, glögg och massa pepparkakor, julmusik... Men i år är det precis som om all ork har gått ur mig.
Tänkte faktiskt jag skulle boka tid för lite massage och även akupunktur. kanske kan få mig att slappna av lite...
Känner så väl igen det du skriver. Men jag tror absolut inte att du ska vara rädd för att han ska lämna dig. Detta är ju något ni går igenom tillsammans och det gör en faktiskt starkare som par. Det kommer att lyckas snart!
SvaraRaderaDet där med massage och ackupunktur låter som en jättebra idé tycker jag. Bra att du tänker på dig själv ibland.
Kramar!
Jag känner med igen tankarna. Min man pratar ofta om sin längtan o jag känner mig oduglig som inte kan uppfylla hans högsta längtan. Har tom sagt åt honom att leta upp en ny kvinna som kan ge honom ett barn men då tystnar han o säger att det är ju inte så han menar. Usch...det som ej dödar härdar sägs det så man får väl leva efter det...
SvaraRadera