Kodnamn

Min sambos kollegor borta i USA hade frågat när han skulle komma tillbaks, han hade då svarat att det beror på vad regeringen säger hemma. De amerikanska kollegorna hade kliat sig i huvudet och undrat vad den svenska regeringen (staten) hade med hans jobb att göra. Men när han föklrat att nej, det var ju "regeringen" i hemmet som bestämde....fick de sig ett gott skratt (de hade tydligen inte hört det uttrycket förut).

Så..min sambo använder tydligen inte orden älskling, sötnos, raring på mig.....nej, det är Regeringen. Nåväl, det känns skönt att veta att han förstått vem som bestämmer här hemma!

Nya tag!

Känns som mitt liv står på paus nu. Tiden står mer eller mindre stilla.... Vi väntar till den 7:e oktober för då ska vi tillbaks till kliniken för planering, så där händer inget....  Sen har sambons projektchef satt lite käppar i hjulet kring USA-planerna och innan vi får klartecken där ifrån kan vi inte börja förbereda där heller.... om bara något ville lossna. Allt detta stressar mig och jag tänker på det på dagarna och drömmer om det på nätterna.

Min mens kom igång idag....som en klocka... Ja, jag är ju inte förvånad, längre. Men jag känner mig faktiskt peppad inför den nya cykeln nu. Massor och åter massor med myspys kring ÄL ska väl ta mig sjutton relatera till ett plus...eller?? Troligtvis inte...det har ju inte funkat de senaste två åren.... Men jag vill tro det denna gång och jag vill hoppas!!

Jag vill också.....

....få ett plus på stickan...
....känna lyckan att vara gravid...
....känna min växande mage...
....läsa graviditetstidningar/böcker...
....känna bebisen sparka...
....köpa bebiskläder och göra iordning barnrummet (som nu står tomt och väntar)...
....se ett liv växa inom mig...
....må illa, ha foglossning, få svullna ben och känna hormonsvallningar (som inte orsakas av Pergo)....
....oroa mig för förlossningen...
....hålla mitt nyfödda barn i famnen...
....möta den spännande tiden i hemmet med en nyfödd bebis...
....göra mina föräldrar stolta morföräldrar, och min sambo en stolt pappa...
....oroa mig för dagis, barnvakt, om mitt barn får i sig tillräckligt med grönsaker etc.....


När tusan ska det bli vår tur? Jag vill också ha dessa rättigheter!!

Lite om oss

Jag och min sambo började försöka "skaffa" barn i aug -2008. Man var spänd av förväntan och räknade då med att det skulle fungera med en gång (vad naiv man var). Vår lycka blev total när vi några dagar innan nyår det året fick ett plus på stickan.  Vi läste allt vi kom över om vår blivande bebis....till och med började med planerna inför barnrummet. Men....i v 9 kom det ljusbruna flytningar och brösten började kännas mindre spända. Det tog några dagar och jag fick sedan komma in till gyn för en kontroll. Den dagen när jag kom hem igen var missfallet ett faktum. Blodet strömmade och jag hade hemska smärtor.  Det fysiska läkte sig snart men de psykiska ärren sitter fortfarande i. Vår bebis skulle ha varit 1 år och 1 vecka idag...och det gör fortfarande ont i hjärtat när jag tänker på det.

Just vid missfallet trodde man aldrig att man skulle resa sig igen, men på något sätt gör man det och orkar gå vidare. Vi försökte i ytterligare ca ett år (utan resultat) innan vi sökte en privatklinik för utredning som pågår än idag, men det börjar snart närma sig för en IVF-remiss.  Det vi har kvar är spolningen och blodprover.

De har än så länge inte hittat något fel på någon av oss, men man känner att den där frustrationen bara blir värre.  Det känns så jäkla orättvist att alla våra vänner redan har både ett och två barn, medan vi förtvivlat kämpar vidare för vårt första. Vem bestämde att just vi skulle få kämpa??  Jag har blivit en förändrad person genom denna process, någon jag varken känner igen eller gillar. Men det kanske inte är så konstigt då man månad efter månad kastas mellan hopp och förtvivlan. Man tycker livet för det mesta är orättvist och går ständigt med värken i hjärtat och klumpen i magen.

Men det är ändå viktigt att försöka hitta de där ljusa stunderna och ta till vara på dom, att inte glömma bort att leva. Jag har frågat min sambo varför han stannar kvar hos mig, att jag förstår om han försvinner. Men han säger att han gett mig ett löfte och det är att stå vid min sida oavsett vad som händer, och kämpar vi ihop så ska vi ta oss igenom det här. Man får inte glömma av varandra på vägen.....

Kram till er alla som kämpar där ute!!

Åldersgräns?

Blir mer och mer nojjig över utredningen, mer och mer nervös, och mer och mer orolig. Let´s face it....jag blir ju inte yngre och vad jag läste någonstans så får man inte påbörja IVF om man fyllt 38 (????) år. Detta kan väl ändå inte stämma?? Känns lite panikslaget i så fall....jag är 35 och min sambo är 36, så då har vi ju inte så mycket tid på oss. Dessutom finns det väl åldersgräns för adoption?? Även om jag vet att vi inte ska gå händelserna i förväg så måste man ju alltid ha med detta i beräkningarna. Speciellt nu när vi flyttar till USA. Herregud, varför kan inte allt bara lösa sig?

....andas....lungt......

Köpa eller inte??

Beställt lite tester från billiga-tester.se (som jag för övrigt är stamkund hos..hehe...). Känns som jag inte gör annat än kissar på massa stickor. Är det inte ägglossningsstickor så är det grav.stickor....och däremellan följer jag tempkurva.... Ja, man blir helt knas av allt detta.
Såg denna monitor hos dom och undrar om det är värt pengarna??  Hmmm...får fundera ett tag till. Var nära att köpa den för ett år sedan men sen föll det i glömska.

Nyhet:Fertilitetsmonitor från Clearblue

• Ökar dina chanser för graviditet med 89%
• Registerar både LH och östrogen i din urin
• Enkel och säker att använda
• Hittar fler fertila dagar

Kampanjpris: 1.275:- – Nu i lager!

Frustrerad

Mycket tankar som far runt i huvudet nu, speciellt om utredningen. Känner en rädsla för vad den kan visa i slutändan. Fasen, tänk om vi inte kan få egna barn??!! Hur kommer man kunna acceptera det? Jag känner mig, redan nu oduglig som kvinna, eftersom "felet" tydligen ligger hos mig (då mannens simmare var exemplariska). Vet att jag inte ska tänka så, men det är inte alltid så lätt alla gånger...... Man blir så frustrerad och det tär så på energin att månad efter månad känna den där besvikelsen. Det känns som en liten bit av mitt gamla jag dör efter varje månad, och förvandlas till någon jag inte alls vill vara.

Idag är en sån där dålig dag, då man tycker hela livet känns orättvist. Tur man inte alltid har de här dåliga dagarna, men de kommer emellanåt, speciellt när det närmar sig "den dagen".

Denna väntan

Tiden....går....så....långsamt.... Ska tillbaks till kliniken om ca 3 veckor och dagarna bara masar sig fram!! Något jag upptäckt under åren vi försökt bli gravida är att man får vänta. Vänta på ägglossning, vänta på att mensen inte dyker upp, vänta på tider till läkaren, vänta till rätt dag att ta prover, vänta, vänta och vänta mer.....
Fasen att jag inte kan få göra den där äggledarspolningen nu, helst igår....så det är ur världen!!

Blanketter och åter blanketter...

Så var det ju lite papper vi skulle läsa igenom och fylla i.... Misstänker att detta bara är toppen på isberget av alla papper och telefonsamtal vi lär få plåga oss igenom. Blir mycket blod, svett och tårar framöver.

Panikplaner

Min sambo kommer hem i helgen, efter att ha varit borta i USA i 3 veckor.  Jädrans vilken lååååång tid!! Vi har tre viktiga saker att diskutera:
1. Bröllop. Panikplanera ett kyrkobröllop innan vi åker, eller gift oss borgerligt och ha en bröllopsfest när vi kommer hem nästa sommar.
2. Sätta ut huset i alla tidningar för uthyrning......fort som f-n
3. Lägga upp en plan ihop med kliniken ang fertilitetsutredningen

Sen får det andra komma efterhand.

Jo, glömde ju.....måste ju ordna med min tjänstledighet (pratade med min chef i våras om ev USA-flytt och hon sa att det inte blir några problem med tjänstledighet)...men det kanske vore bra om jag meddelade henne att den faktiskt blir av....he he...

Välkommen!!

Det är ett stort ögonblick i ens liv när man beslutar sig för att dra upp sina rötter och flytta. Nu gäller det inte en flytt till Göteborg, eller Malmö...inte heller Köpenhamn eller London. Nu talar vi om en annan världsdel, närmare bestämt USA!! 

Hur kom vi då fram till detta beslut? Jo, min blivande man jobbar på ett stort svenskt företag med fabriker bla i USA. Han har varit över med jämna mellanrum och jobbat och har nu blivit erbjuden jobb där borta (under minst två år). Första tanken var ja,ja, ja, ja, ja!!! Vi bestämde oss att det handlar ju om några år av våra liv, alltså inte för alltid.....så varför inte!! Nu har det gått två veckor sedan beslutet och man blir lite kallsvettig över allt som behövs göras innan. Men har andra klarat det så varför inte vi.

Nu till de stora bekymren!! Vi har ett hus som vi måste hyra ut, dessutom har vi påbörjat infertilitetsutredning. Men det verkar lösa sig på de punkterna också (utredningen kan man fortsätta med trots att vi bor i USA).

Nu är det så att jag inte får jobba i USA, så jag blir en sån där "Housewife"....hehe...något att lägga till CV:t
Alltså kommer jag ha ganska mycket tid att kunna upptäcka den amerikanska kulturen och lära känna människorna där borta. Nu ska jag inte shoppa, få manikyr, pedikyr osv varje dag....faktiskt.... Hade tänkt att passa på att läsa distanskurser från Sverige. Passa på att förbättra mina kunskaper tills jag kommer tillbaks till mitt jobb (som jag får tjänstledigt från). Ska även undersöka om man har möjlighet att jobba ideellt med något där borta. Kan vara ett bra sätt att komma in i den amerikanska kulturen och få vänner.

Ja, jag skulle kunna skriva hur mycket som helst men jag tar det när det dyker upp istället!!

Åter igen, Välkommen hit och jag hoppas Du vill följa med oss på vår resa!!