Lite om oss

Jag och min sambo började försöka "skaffa" barn i aug -2008. Man var spänd av förväntan och räknade då med att det skulle fungera med en gång (vad naiv man var). Vår lycka blev total när vi några dagar innan nyår det året fick ett plus på stickan.  Vi läste allt vi kom över om vår blivande bebis....till och med började med planerna inför barnrummet. Men....i v 9 kom det ljusbruna flytningar och brösten började kännas mindre spända. Det tog några dagar och jag fick sedan komma in till gyn för en kontroll. Den dagen när jag kom hem igen var missfallet ett faktum. Blodet strömmade och jag hade hemska smärtor.  Det fysiska läkte sig snart men de psykiska ärren sitter fortfarande i. Vår bebis skulle ha varit 1 år och 1 vecka idag...och det gör fortfarande ont i hjärtat när jag tänker på det.

Just vid missfallet trodde man aldrig att man skulle resa sig igen, men på något sätt gör man det och orkar gå vidare. Vi försökte i ytterligare ca ett år (utan resultat) innan vi sökte en privatklinik för utredning som pågår än idag, men det börjar snart närma sig för en IVF-remiss.  Det vi har kvar är spolningen och blodprover.

De har än så länge inte hittat något fel på någon av oss, men man känner att den där frustrationen bara blir värre.  Det känns så jäkla orättvist att alla våra vänner redan har både ett och två barn, medan vi förtvivlat kämpar vidare för vårt första. Vem bestämde att just vi skulle få kämpa??  Jag har blivit en förändrad person genom denna process, någon jag varken känner igen eller gillar. Men det kanske inte är så konstigt då man månad efter månad kastas mellan hopp och förtvivlan. Man tycker livet för det mesta är orättvist och går ständigt med värken i hjärtat och klumpen i magen.

Men det är ändå viktigt att försöka hitta de där ljusa stunderna och ta till vara på dom, att inte glömma bort att leva. Jag har frågat min sambo varför han stannar kvar hos mig, att jag förstår om han försvinner. Men han säger att han gett mig ett löfte och det är att stå vid min sida oavsett vad som händer, och kämpar vi ihop så ska vi ta oss igenom det här. Man får inte glömma av varandra på vägen.....

Kram till er alla som kämpar där ute!!