Känns som mitt liv står på paus nu. Tiden står mer eller mindre stilla.... Vi väntar till den 7:e oktober för då ska vi tillbaks till kliniken för planering, så där händer inget.... Sen har sambons projektchef satt lite käppar i hjulet kring USA-planerna och innan vi får klartecken där ifrån kan vi inte börja förbereda där heller.... om bara något ville lossna. Allt detta stressar mig och jag tänker på det på dagarna och drömmer om det på nätterna.
Min mens kom igång idag....som en klocka... Ja, jag är ju inte förvånad, längre. Men jag känner mig faktiskt peppad inför den nya cykeln nu. Massor och åter massor med myspys kring ÄL ska väl ta mig sjutton relatera till ett plus...eller?? Troligtvis inte...det har ju inte funkat de senaste två åren.... Men jag vill tro det denna gång och jag vill hoppas!!
Det är konstigt hur man trots misslyckande fortsätter hoppas. I somras när vår klinik var stängd hoppades jag på båda ägglossningarna. trots att vi har en klinisk orsak till vår barnlöshet. (Och typ en miljondels chans att det skulle gå av sig själv) Hoppet är verkligen det sista som överger en. Och vet du vad? Jag håller tummarna att den här ägglossningen blir det bingo hos er:)
SvaraRadera