Bloggen får sommarlov

Har beslutat att ge bloggen sommarlov på obestämd tid. Kanske slänger in ett inlägg då och då, och jag kommer definitivt fortsätta följa alla era bloggar under sommaren. Men jag har inte riktigt någon inspiration eller ork att lägga ner energi på bloggen längre, så i jakt på att hitta detta får den vila en stund.

Hoppas ni alla får en härlig sommar! Jag vet att ni är många som måste vänta över sommaren, då klinikerna har stängt, tänker lite extra på er och håller tummarna för i höst!! Håller även tummarna för er som ruvar, som nyligen fått ett vackert plus och alla som väntar på sitt lilla mirakel...att sommaren blir alldeles underbar med ett litet frö i magen som växer!
 

Nervinklämning?

Ush, idag mår jag mycket konstigt! Var nära på att svimma och fick lägga mig ner, känner mig svag i knäna, illamående och huvudvärk. I morse kunde jag knappt ta mig ur sängen. Har sedan ett par veckor tillbaks haft ont på en punkt kring ena skinkan/sätesmuskeln. Har inte ont hela tiden bara i vissa rörelser, men det känns som någon sätter en kniv i mig och vrider runt....det gör så jäkla ont!! Jag kan knappt böja mig fram, har svårt att ta mig upp från liggandes till ståendes och har jag lyft tungt får jag verkligen sota för det. När jag väl står upp känns det inte och jag kan nästan gå obehindrat....men som sagt det hugger till i vissa rörelser. Har försökt varmt bad och att stretcha, men det senare gjorde bara saken ännu värre. Avvaktar ett par dagar till sen får jag kanske höra mig för.

Body scanners

Vi kommer ju åka hem till Sverige i sommar och jag har haft en del funderingar ang dessa body scaners på flygplatserna. Är det säker för mig som är gravid (alltså, kan det skada fostret) att gå igenom dessa, eller bör jag undvika dem? Har läst lite på nätet, men det finns en massa olika svar.

"Pregnant women and children should not be subject to scanning, even though the radiation dose from body scanners is “extremely small,” said the Inter-Agency Committee on Radiation Safety report, which is restricted to the agencies concerned and not meant for public circulation. The group includes the European Commission, International Atomic Energy Agency, Nuclear Energy Agency and the World Health Organization."


"The TSA has declared the scanners to be safe “for all passengers, including children, pregnant women, and individuals with medical implants.”

Vilka ska man lita på? Frågade min läkare som avrådde mig att gå igenom dessa, och han tillade att han själv aldrig går igenom dem pga strålningen. Men sänder de verkligen så mycket strålning? Ska nog mejla kliniken hemma i Sverige och få ett utlåtande från dem också.

Man har rätt att neka denna body scanning, men då får man också vara beredd att genomgå en kroppsundersökning (om de tycker man verkar misstänkt). Nu tror jag att jag ser ganska snäll ut, men man vet ju aldrig.

UL

Nytt ultraljud idag....varför blir man alltid så nervös innan?! Speciellt nu när är symtomen försvunnit. Jo, jag har en sak som besvärar mig...har ont på en punkt ungefär vid sätesmuskeln och ner på baksidan av låret. Det gör mest ont när jag ska ta mig från liggandes till stående och om jag böjer mig fram. Det verkar inte vara ischias heller för då skulle jag ha ont i hela benet....enl lite googlande.
Nä, nu åker jag iväg till IKEA en sväng innan UL för att skingra tankarna lite ;)

Uppdatering: blev en snabb titt och fick även lyssna på hjärtat. Ska ju iväg imorgon på first trimester screening, så då får jag se lillen lite mer. Men allt ser bra ut och nu ska jag inte dit förrän om en månad igen

Blog award

Tack söta Miss S för den fina awarden, den betyder oerhört mycket för mig!!

Reglerna för Liebster Blog Award är följande:

Denna bloggaward lämnas över till 3-5 av dina favoritbloggar, som har mindre än 100 följare. Awarden går vidare till de du valt ut, genom att du lämnar en kommentar på deras blogg. Berätta för dem att deras blogg är en av dina favoriter och att de har utvalts till Liebster award. Den som får awarden länkar till den person som gav den till dem, och tre-fem av hans/hennes favoritbloggar med mindre än 100 läsare.

Jag vill gärna ge denna award vidare till:

Jeane Quidote
Åren går
Bebislösa gummimamman
Anna Denise
Vi 2 blir 3

Magbild v 13

 Ligger lite efter med mina magbilder och har dessutom ett värdelöst bildbehandlingsprogram, samt fortfarande ingen vettig kamera (men den är beställd). Känns lite läskigt nu när alla symtom är försvunna, men det är ju normalt vad jag kan förstå. Hade ändå gärna känt något...just nu känner jag mig inte så gravid. Skönt med ett ultraljud imorgon...

 

v 10

v12

v 13

katrinplommon högt och lågt

Är så trött på att äta katrinplommon, så igår kokade jag kräm på dom stället...bara för att variera sig lite. Har inte smakat än men det är bara att tvinga i sig!!  Får fråga min läkare om det finns några pulver istället, för magen börjar bli tröttsam!! Kanske är dålig på att äta fibrer (?), men dricker enormt mycket vatten under dagarna. Appropå vatten....vattenmelon, mmmmuuuuummmmmssss.....

Irriterande

Har sovit brevid en spritbutik halva natten, men vid 03 fick jag nog av lukten och gick muttrande ut till soffan. Idag skulle vi åka iväg på en utflykt, och borde egentligen åkt redan, men måste nu vänta på att mannen blir så bra att vi kan åka. PUST!! Behöver jag säga att jag är irriterad....  Känner mig som en mamma när jag säger till honom att "var du tvungen att dricka så mycket när du visste vi skulle iväg, det går att dricka med måtta också" (han tycker jag gnäller och undrar vad problemet är. Problemet???!!) Nädå....allt eller inget tydligen!! *mutter*

Ofrivilligt barnös

 Detta blir ett långt inlägg, och jag hade kunnat skriva mycket, mycket mer.. Man har så mycket tankar och känslor i kroppen som bara bubblar, när man väl börjar skriva. Hoppas ändå att ni orkar ta er igenom vår resa och att den förhoppningsvis kan bidra till något.

Jag och min man träffades 2001. Jag var den som egentligen ville skaffa barn tidigt, medan maken ville vänta...han ville vi skulle ha fasta jobb, god ekonomi och hus innan. Visste vi då vad vi vet idag, hade vi börjat mycket tidigare.

I augusti 2008 var månaden och året vi började "försöka". Det var spännande och vi var redo för att bli föräldrar!! December samma år fick jag då vårt plus på stickan och lyckan var total, allt kändes så rätt. Tyvärr byttes glädje mot sorg, då vi fick missfall i v 9. Att få ett missfall är en tung påfrestning, framför allt psykiskt!! Jag fick det bekräftat via ett ultraljud, och en läkare som var robust och tyckte jag skulle rycka upp mig..."du vet att du i alla fall kan bli gravid". Det gör mig frustrerad och förbannad att man, i sin svåraste stund kan bli bemött med denna nonchalans. Jag tackar mina vänner, arbetskamrater och familj för den stöttning jag fick därifrån

Mitt missfall satte djupa sår inom mig, sår som kanske aldrig läker. Men efter ett par månader bestämde vi oss för att det var dags att börja om. De närmsta månaderna hände inget, jag började kissa på ägglossningsstickor för att pricka in ägglossningen...men trots positivt ÄL-resultat så blev jag inte gravid. Jag började bli orolig över att något var fel. Samtidigt började fler och fler omkring oss få sitt första barn och sitt andra, medans vi stod kvar på ruta 1. Mitt gamla jag förbyttes till en bitter, osocial, avundsjuk och missunnsam skugga. Jag började undvika sociala tillställningar där jag visste barn skulle finnas, eftersom jag visste att dagen skulle sluta i gråt. Självförtroendet sjönk i bott och jag kände mig okvinnlig och misslyckad. Gråt och känslan av misslyckande hörde till min nya vardag!

I januari 2010 sökte vi för en utredning. Under tre månader fick jag följa en tempkurva som enligt läkaren så helt normal ut. Det var då dags att proppa kroppen full med hormoner och jag fick äta Pergotime under 6 månader utan något resultat över huvud taget. Under den tiden mådde jag allt sämre och jag blev dagligen påmind om hur "oduglig" jag var, genom gravidmagar och barnvagnar. Ett år efter utredningen började fick vi nog. Jag krävde av min läkare att skicka en remiss till Calanderska för ett IVF.

Vårt första IVF började med att åter igen börja proppa kroppen full med hormoner, genom först en nedreglering och därefter stimulering med sprutor. Dagen för äggplock kom och vi fick ut ut fem ägg, vara tre delade fint på sig. Ett ägg fick jag tillbaks och de andra skulle frysas ner (men de överlevde inte nedfrysningen).

Ruvartiden efteråt var enormt påfrestande och man gick och letade symtom dagarna i ända, samtidigt som man var livrädd för att börja blöda. Men så den 6 april fick vi äntligen se ett plus på en graviditetssticka!! Det är en känsla jag inte kan beskriva, särskilt när man har hållt på så länge och försökt. Samtidigt kändes allt så overkligt, hade vi verkligen lyckats? Tårar av lycka, istället för sorg, föll.

Jag är nu gravid i v 13, och oron finns fortfarande där....oro för ett nytt missfall. Vi vet hur skört det kan vara och vågar inte riktig glädjas fullt ut. Samtidigt är jag så lycklig över att jag har ett liv inom mig, någon som vi så länge längtat efter och jag önskar att vi får se vårt lilla pyre den 7 december!! Jag tar en dag i taget och är tacksam för att vi är ett stort steg på vägen.

Jag har under våra år mötts av diverse kommentarer som sårar mer än de hjälper, även om de är sagda i all välmening. Vill ni hjälpa någon som är ofrivilligt barnlös, snälla välj bort dessa fraser:
"det räcker med att min man skakar kalsongerna framför mig, så blir jag gravid"
"mina barn är P-pillerbarn"
"ni vet väl att ni måste ha sex för att bli gravida"
"det är bara att försöka igen"
"det var Guds vilja" (för det finns ingen Gud...hur skulle det kunna?)
"du kan få låna mina barn"
"njut så länge ni bara är två"
"det är väl inte så farligt, ryck upp dig"
"det är väl bara att adoptera"
.....jag har mötts av alla dessa, och många andra kommentarer och de sårar djupt. Man kan istället hjälpa till med att finnas där och lyssna, att vara intresserad och fråga mig.

Jag vill tacka alla mina härliga bloggläsare som följt och stöttat mig, ni betyder oerhört mycket för mig! När jag började skriva hade jag ingen aning om vilken enorm stöttning som finns där ute, från vackra människor man på ett sätt känner väldigt väl.....men samtidigt inte!!  Nu är otroliga!! Jag blir berörd av all den styrka som finns där ute och jag både glädjs och sörjer med er, varje dag!! Fortsätt kämpa och ge aldrig upp!!

Besök gärna Barnlängtan !!


Kram till er alla som kämpar där ute/ M

Ang ömma bröst

Har funderat ett tag över en sak.... Jag har aldrig haft så där rejält ömma bröst. De har väl ömmat lite och känts spända ibland, men jag kan fortfarande ha mina vanlig bh.s utan större problem och numera tycker jag inte att de gör ont alls. Tycker att de växt lite, men inget markant. Överallt läser jag om bröst som ömmar och växer till meloner...mina är mer som, som apelsiner.... kanske ;)
Hmmm...är det jag som är onormal?