Ofrivilligt barnös

 Detta blir ett långt inlägg, och jag hade kunnat skriva mycket, mycket mer.. Man har så mycket tankar och känslor i kroppen som bara bubblar, när man väl börjar skriva. Hoppas ändå att ni orkar ta er igenom vår resa och att den förhoppningsvis kan bidra till något.

Jag och min man träffades 2001. Jag var den som egentligen ville skaffa barn tidigt, medan maken ville vänta...han ville vi skulle ha fasta jobb, god ekonomi och hus innan. Visste vi då vad vi vet idag, hade vi börjat mycket tidigare.

I augusti 2008 var månaden och året vi började "försöka". Det var spännande och vi var redo för att bli föräldrar!! December samma år fick jag då vårt plus på stickan och lyckan var total, allt kändes så rätt. Tyvärr byttes glädje mot sorg, då vi fick missfall i v 9. Att få ett missfall är en tung påfrestning, framför allt psykiskt!! Jag fick det bekräftat via ett ultraljud, och en läkare som var robust och tyckte jag skulle rycka upp mig..."du vet att du i alla fall kan bli gravid". Det gör mig frustrerad och förbannad att man, i sin svåraste stund kan bli bemött med denna nonchalans. Jag tackar mina vänner, arbetskamrater och familj för den stöttning jag fick därifrån

Mitt missfall satte djupa sår inom mig, sår som kanske aldrig läker. Men efter ett par månader bestämde vi oss för att det var dags att börja om. De närmsta månaderna hände inget, jag började kissa på ägglossningsstickor för att pricka in ägglossningen...men trots positivt ÄL-resultat så blev jag inte gravid. Jag började bli orolig över att något var fel. Samtidigt började fler och fler omkring oss få sitt första barn och sitt andra, medans vi stod kvar på ruta 1. Mitt gamla jag förbyttes till en bitter, osocial, avundsjuk och missunnsam skugga. Jag började undvika sociala tillställningar där jag visste barn skulle finnas, eftersom jag visste att dagen skulle sluta i gråt. Självförtroendet sjönk i bott och jag kände mig okvinnlig och misslyckad. Gråt och känslan av misslyckande hörde till min nya vardag!

I januari 2010 sökte vi för en utredning. Under tre månader fick jag följa en tempkurva som enligt läkaren så helt normal ut. Det var då dags att proppa kroppen full med hormoner och jag fick äta Pergotime under 6 månader utan något resultat över huvud taget. Under den tiden mådde jag allt sämre och jag blev dagligen påmind om hur "oduglig" jag var, genom gravidmagar och barnvagnar. Ett år efter utredningen började fick vi nog. Jag krävde av min läkare att skicka en remiss till Calanderska för ett IVF.

Vårt första IVF började med att åter igen börja proppa kroppen full med hormoner, genom först en nedreglering och därefter stimulering med sprutor. Dagen för äggplock kom och vi fick ut ut fem ägg, vara tre delade fint på sig. Ett ägg fick jag tillbaks och de andra skulle frysas ner (men de överlevde inte nedfrysningen).

Ruvartiden efteråt var enormt påfrestande och man gick och letade symtom dagarna i ända, samtidigt som man var livrädd för att börja blöda. Men så den 6 april fick vi äntligen se ett plus på en graviditetssticka!! Det är en känsla jag inte kan beskriva, särskilt när man har hållt på så länge och försökt. Samtidigt kändes allt så overkligt, hade vi verkligen lyckats? Tårar av lycka, istället för sorg, föll.

Jag är nu gravid i v 13, och oron finns fortfarande där....oro för ett nytt missfall. Vi vet hur skört det kan vara och vågar inte riktig glädjas fullt ut. Samtidigt är jag så lycklig över att jag har ett liv inom mig, någon som vi så länge längtat efter och jag önskar att vi får se vårt lilla pyre den 7 december!! Jag tar en dag i taget och är tacksam för att vi är ett stort steg på vägen.

Jag har under våra år mötts av diverse kommentarer som sårar mer än de hjälper, även om de är sagda i all välmening. Vill ni hjälpa någon som är ofrivilligt barnlös, snälla välj bort dessa fraser:
"det räcker med att min man skakar kalsongerna framför mig, så blir jag gravid"
"mina barn är P-pillerbarn"
"ni vet väl att ni måste ha sex för att bli gravida"
"det är bara att försöka igen"
"det var Guds vilja" (för det finns ingen Gud...hur skulle det kunna?)
"du kan få låna mina barn"
"njut så länge ni bara är två"
"det är väl inte så farligt, ryck upp dig"
"det är väl bara att adoptera"
.....jag har mötts av alla dessa, och många andra kommentarer och de sårar djupt. Man kan istället hjälpa till med att finnas där och lyssna, att vara intresserad och fråga mig.

Jag vill tacka alla mina härliga bloggläsare som följt och stöttat mig, ni betyder oerhört mycket för mig! När jag började skriva hade jag ingen aning om vilken enorm stöttning som finns där ute, från vackra människor man på ett sätt känner väldigt väl.....men samtidigt inte!!  Nu är otroliga!! Jag blir berörd av all den styrka som finns där ute och jag både glädjs och sörjer med er, varje dag!! Fortsätt kämpa och ge aldrig upp!!

Besök gärna Barnlängtan !!


Kram till er alla som kämpar där ute/ M