Jag har valt att vara ganska öppen med våran utredning och vårt kämpande. De flesta på mitt jobb och många av mina vänner vet att vi håller på med detta. Jag går inte omkring och pratar så mycket om det men frågar någon så svarar jag gärna eftersom jag tycker det är viktigt att lyfta fram detta. Det är faktiskt inte så enkelt för alla att "skaffa barn" (även om jag ofta får höra kommentarer som "det räckte med att min man skakade kalsongerna framför mig så....bla bla bla ....). Jag är glad att det har börjat lyftas fram mer i medier nu, för det kanske kan öka förståelsen....kan man hoppas....
Det som många inte förstår, om man inte gått igenom det själv, är den otroliga psykiska påfrestning man får genomlida (jag har valt att inte prata så öppet om just mina tankar och känslor inför någon, utan hållt det mer på allmän nivå). Man är inte längre den person man en gång var, istället har en bitter, avundsjuk, ledsen och sårad person kommit fram. En person som undviker att umgås med barnfamiljer för att det gör för ont i hjärtat, en person jag inte längre känner igen och tankar som jag skäms för. Därför är jag glad för denna blogg där man anonymt kan skriva om sin innersta känslor och få råd och sån otrolig omtänksamhet och stöttning från er läsare. Tack för era varma ord och kloka tips!!
Hur öppen man vill vara med detta är naturligtvis upp till var och en....
Hur har ni valt att göra? Har ni berättat för någon eller väljer ni att hålla det privat?
Jag har valt att skriva helt anonymt. Jag vill inte att någon i min närhet ska hitta till bloggen, för där vill jag kunna skriva utan att tänka efter. I verkliga livet är jag ganska så öppen, men skulle inte i dagsläget berätta vid fikabordet på jobbet tex. Men lyckas vi bli gravida så kommer jag förmodligen att berätta att det tog flera år och IVF innan vi lyckades. Tycker som du att det är viktigt att frågan lyfts fram och att man inte ska skämmas över ofrivillig barnlöshet. Många behöver också påminnas om att det inte är alla som har turen att ett par skakade kalsonger ger resultat. När det kommer till mer detaljerade saker i och med IVFen så är jag inte jättesugen på att prata om det, för jag vill inte bära andras förväntningar också. Det räcker med mina egna. Jag vill inte att andra (utom ni andra barnlöshetsbloggerskor;-) )ska ha koll på när jag ska testa. Och vid ett positivt besked är jag inte säker på att jag vill att varenda människa jag känner ska veta om att vi lyckats från testdagen. Nåt måste man ju få behålla själv en stund! Trevlig helg, kram!
SvaraRaderaJag har varit väldigt öppen med min/vår kamp ända från början och pratat om det med både familj och vänner. Även många av mina arbetskamrater vet om det eftersom jag varit borta en hel del i perioder. Jag tycker att det har varit skönt att vara öppen med det eftersom det är en så stor och tung hemlighet att bära själva. Dessutom kan man få lite input från andra som känner andra i liknande situationer och andra axlar att gråta på när ens partner behöver lite andrum. Jag har också behövt att vänner är förstående när de själva är gravida eller har småbarn, de har tagit hänsyn till oss och haft förståelse för att jag inte orkat träffa dem eller prata med dem vissa perioder och sedan haft öppna armar när jag varit starkare. Här på bloggen är jag också anonym än så länge och det känns bra.
SvaraRaderaJag är anonym på bloggen och vi har inte berättat det för så många utanför heller. Innan IVF var det 3-4 vänner osm visste om det och när vi började behandlingen fick svärfar och svärmor reda på det också.
SvaraRaderaSom Åren går skrev så orkade inte jag heller med alla andras förväntningar också, det räckte med mina egna.. Nu kanske vi kommer berätta om det, det beror nog på vem man pratar med..
Ibland kan jag ångra att vi inte var mer öppna om det, men santidigt är jag ganska privat som person och att lägga upp sina innersta känslor för alla var/är jag inte intresserad av. Sen orkade jag inte börja gråta varje gång jag pratade om det heller..
Vi har berättat för några få utvalda. Mina närmsta vänner och min mamma och syster. De hade förstått iallafall... de andra väljer vi att hålla det hemligt för. Detta pga att vi känner att vi inte skulle bli hjälpta av att de visste och att vi vill kunna överaska någon gång i framtiden.
SvaraRaderaKram
När vi började med ivf berättade vi för föräldrar och syskon. Jag berättade även för min chef och närmsta kollega. Några få vänner fick veta. Men nu berättar jag för fler och fler vänner. Jag orkar liksom inte bry mig längre. Vet ju att "alla" undrar i det tysta.
SvaraRaderaPå bloggen är jag dock anonym, och endast en vän IRL känner till och läser min blogg. Detta för att jag vill kunna skriva helt hämningslöst där utan att behöva censurera. Inte ens min man känner till bloggen.
Dom närmsta vet, släkten och närmaste vännerna.
SvaraRaderaHar väl inget emot om folk får reda på det, men det är inget jag skryter med.. Dock så har jag varit tvungen att berätta för dom på jobbet också, eftyersom jag är borta lite titt som tätt & eftersom svackorna kommer lite då och då.
Att kunna blogga om det är rätt skönt, för i bloggen så censurerar jag inget.
Där kan jag vara helt mig själv, och känner inte att jag hela tiden måste vara stark.