Tillbakablick

Har läst lite bloggar och tyvärr har ett par tjejer fått missfall. är så hemskt ledsen för deras skull, för jag kommer ihåg den där känslan!!

Jag och min blivande man blev gravida ganska snabbt (2 mån) efter att vi bestämt oss för att börja försöka. Lyckan var total och vi började vänja oss vid tanken att bli föräldrar. Vi läste allt vi kom över....  Men en dag fick jag lite bruna flytningar och blev så klart jätterädd, ringde gyn och fick komma in på ett VUL. Man såg då ett foster men tyvärr slog inte hjärtat...men jag såg den lilla bönan. Kan inte beskriva den smärta jag kände när läkaren bekräftade missfallet, hela min värld rasade samman. Med en gång efteråt börjar man klandra sig själv....var det något jag gjorde? Var det för att jag lyfte för tungt? Har jag ätit något olämpligt?

Detta skedde i v 10, så det var ju ganska tidigt, men det gör inte sorgen och smärtan mindre för mig. Jag var helt otröstlig lång tid efteråt och det har tagit tid att komma över det. Jag är otroligt tacksam för min familj och mina arbetskamrater som stöttade mig vid den tidpunkten.

Det har gått ca 1,5 år sedan missfallet, men det kommer över mig ibland (speciellt vid jul som är familjehögtiden).